TRE SJÖMÄN - RESENÄRER PÅ TIDSHAVET - EN METAFYSISK ROMAN PÅ SVENSKA - BREDEVOORT VAN DEN BERG Havet glömmer ingenting. Året är 1497 när tre bretonska fiskare styr västerut, bort från allt de känner, på jakt efter något som ännu inte har något namn. De överlever en storm som borde ha tagit dem, och en av dem gräver ner en sten med märkliga tecken på en öde strand. Han vet inte varför, bara att stenen måste vänta. Århundraden senare hittas stenen av någon som stannar upp för att se på den. Bara ett ögonblick. Men det ögonblicket förändrar allt. Ett barn föds som aldrig skulle ha fötts. Ett liv som aldrig borde ha funnits tar sin början. Och någonstans, utan att någon vet om det, börjar mönstret om igen. Tre Sjömän är en roman om det som blir kvar hos oss långt efter att vi har glömt det. Det här är en metafysisk thriller med psykologisk spänning, övernaturlig mystik och skuggan av kosmisk skräck. Berättelsen rör sig mellan historia, minne och det okända och blandar inslag av mörk fantasy, litterär fiktion och science fiction till en kuslig och stämningsmättad läsupplevelse. Boken vänder sig till läsare som älskar spänningsromaner, övernaturliga berättelser, mörk fantasy och skräck som sakta kryper in under huden. Den är för den som uppskattar psykologiska thrillers, metafysisk mystik och science fiction med en mörk kant, historier som inte släpper taget och som stannar kvar länge efter att man läst ut. Havet väntar. Tiden väntar. Och någonstans på en strand som ingen känner ligger en sten och väntar på någon som ännu inte är född. Det namnlösa fartyget låg i Yokohamas hamn som ett gammalt havsdjur som vilade före slakten. Dess skrov djupt i vattnet, dess däck stilla, dess master nakna mot det grå morgonljus som bröt genom molnen, den skymningsstund mellan natt och gryning då världen håller andan och gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut som dimma som drar över vattnet. Vattnet gjorde ett vått, hungrigt ljud som drog genom järnet, ett ljud som käftar som öppnas. Endast siffror identifierade fartyget, gulnade vita mot rostfläckarna, nummer som ingenting betydde för det öga som läste dem, som bara fanns där för att någon någonstans hade bestämt att allt måste ha ett namn, även om havet inte förstår de namn människor ger. Det stora urhavet brydde sig inte. Havet talade sitt eget språk, ett utan substantiv, bara verb: bryta, svälja, bära, glömma. Havet hade inget behov av namn; det visste vad ting var genom deras tyngd, deras rörelse, deras tidslighet. Charley stod på kajen, händerna djupt nedkörda i jackfickorna, och såg på siffrorna. Även de skulle en dag blekna, som färgen, som hans eget namn, som allt människor rör vid och tror att de äger. Morgonen var kall nog att bilda andedragsskyar, små dimmor som stöttes ut ur munnen och sedan upplöstes i ingenting. Han såg på dem, på hur hans eget liv för ett ögonblick var synligt i den isiga luften och sedan försvann. Döden som en andedragssky som löses upp i morgonljuset, dunstar till intet.
